Här kommer min förlossningsberättelse. Min förlossning blev tyvärr en mardröm och det blev inte som vi hade hoppats, utan en väldigt traumatisk upplevelse. Jag kommer skriva mycket utifrån min förlossningsjournal eftersom jag inte kommer ihåg så mycket. Allt känns efteråt som en dimma eller dröm och jag har bara några få minnesbilder.
På onsdag kväll den 25/9 på bf + 14 var jag och Niclas ut och åt mat på Olearys. Jag hade inga känningar alls förutom täta smärtfria sammandragningar då och då. När vi kom hem kikade vi på en film om jag inte minns helt fel och gick sedan o la oss runt 00.00. Dagen efter hade vi fått tid 10,30 på specialistmödravården för undersökning och eventuell igångsättning. I efterhand förstår jag inte varför vi la oss så sent eftersom vi visste att jag kanske skulle föda barn dagen därpå?!
Torsdagen den 26/9
Kl 02,30 vaknar jag av vad jag tror är magknip som kommer och går långt ner i magen. Går upp och försöker gå på toa men smärtan går inte över. Tänker att det är väl en fis på tvären och går och lägger mig i sängen igen men det släpper inte. Niclas vaknar av att jag ligger och kvider och säger att det där är ju värkar? Jaha, säger jag och jag inser att smärtorna faktiskt kommer regelbundet med 3-4 min mellanrum. Jag trodde att värkar kändes som kraftiga menssmärtor och att de kändes över hela magen, men denna smärta var skärande nästan, eller mer som magknip och satt som sagt långt ner vilket den gjorde under hela förlossningen.
Vi börjar klocka värkarna som redan från början är ganska intensiva och jag får ställa mig och hålla i mig i ngt och andas igenom varje värk. Jag går in i duschen vilket var mkt skönt och Niclas börjar packa ihop det sista och ringer förlossningen där en barnmorska säger att vi är välkomna in när vi vill. Vi bor ju bara några hundra meter från lasarettet så vi kände oss lugna :) Lite före kl 04 åker vi in till förlossningen.
Kl 04.05 blir jag inskriven. Vår första bm var hur gullig som helst. Eftersom förlossningen tog så lång tid gick vi igenom 4-5 barnmorskor och alla var verkligen jättebra! Vid kl 05 undersöker bm mig och jag är öppen 4 cm. Oj tänkte vi, det här går ju fort framåt. Säger att jag vill ha epiduralbedövning (eda) och får lustgas i väntan på den. Lustgasen var helt underbar! Jag var rädd att jag skulle bli yr o illamående av den men jag fick bara en skön känsla i kroppen och den tog bort topparna på värkarna. De kopplar även ctg och kurvorna ser bra ut. Får även en infart i handen och dropp kopplas.
Kl 5.45 kommer en narkosläkare som ska lägga edan. Var lite nervös inför inläggningen av denna men det kändes knappt, ett litet stick bara. Känner att det pirrar lite i vänster sida o ben när hon för in slangen men det var helt normalt tydligen. Får god smärtlindring av denna och jag känner knappt värkarna. Helt underbart!
So far so good...
Vid 10,30 görs en ny undersökning av en ny bm. Jag är fortfarande öppen 4 cm, suck tänker vi... Hon tar hål på hinnorna och en skalpelektrod sätts på bebisens huvud. Får även värkstimulerande dropp. Nästa barnmorska kommer och presenterar sig vid 13.20. Nämen, dig känner ju jag igen säger hon... :) Hon och jag byter om i samma omklädningsrum på lasarettet så vi har pratat med varandra några gånger. Hon undersöker mig och jag är öppen 6 cm som dilateras till 7 cm under en värk. Jippi!
Edan har fortfarande god effekt men jag känner att vänster sida är mer bortdomnat än höger och jag känner värkarna mer o mer på höger sida... Epiduralen har tagit snett :/ Jag är uppe och går en del för att bebisen ska tränga ner mer och ska precis gå på toa när vänster ben viker sig. Niclas hinner få tag på mig och jag sätter mig på golvet. Barnmorskan är i rummet och ser när detta händer och hon säger att jag inte får vara uppe och gå något mer eftersom benet inte hänger med. Så de urintappar mig då och då under förlossningsförloppet eftersom jag inte kan gå på toa och att kissa på bäcken går inte.
Kl 15.05 görs nästa VU och jag är nu öppen 8-9 cm. Smärtlindringen med edan kombinerat med lustgas fungerar fortfarande bra även om jag känner av smärta på höger sida. Jag ligger och skrattar och har skitkul... Dricker glassdrinkar och äter chips. "Det här är ju piece of cake" minns jag att jag sa... Jo du, du ska bara veta vad du har framför dig...
Från och med här minns jag knappt något...
Kl 17,45 har det inte hänt så mkt mer. Status quo. Har 5-6 värkar/10 min. Det värkstimulerande droppet ökas. Jag får stå på knä i sängen för att han ska komma ner med. Nu börjar värkarna göra djävulskt ont och de överväger att sänka det då jag inte får någon paus alls, värkarna kommer tätt. Får lägga mig ned igen... Får även en bolus-dos i edan så den värsta smärtan lägger sig något iallafall.
Vid kl 22 är jag helt öppen, bara en liten kant kvar. De föreslår att de ska stänga av edan för att förlossningen ska gå mer framåt och jag går tydligen med på det, vilket gör att jag får det väldigt jobbigt igen. Kl 23,10 görs en ny undersökning av en förlossningsläkare och huvudet har kommit lite längre ned. Smärtan jag har vid denna tidpunkt går inte att beskriva. I förlossningsjournalen står det här att "Ctg visar sovmönster". Han låg alltså och sov när jag hade det som jobbigast! Skitunge :)
Fredagen den 27/9
Från förlossningsjournalen:
Kl 00.21
"Pat mkt trött och slut. Syntocinondroppet sänkt med anl av att sammandragningarna tar om så snabbt så pat hinner knappt vila nåt alls. Vaginal us status quo. Sviktar ned något mera då pat försöker trycka på."
Här kontaktar de förlossningsläkaren igen då de vill ha ett avslut på förlossningen men hon är upptagen på c-op.
"Får ordinerat att provkrysta tills hon kan komma och ta beslut". Här minns jag att jag trodde jag skulle dö och att denna väntan på läkaren kändes som 100 år. Jag ville bara ha ut bebisen med snitt nu nu nu. Jag får inga riktiga krystvärkar som många beskriver som att de inte kan hålla emot. Min livmoder var väl för trött för det så jag fick krysta själv med magmusklerna så att säga..
Kl 01.05.
"Förlossningen går ev något framåt, krystat i 30 min nu. Pat mkt trött o slut och uppgiven. Dr XX anländer och krystar några värkar med pat." Här ökar de även på syntocinondroppet så värkarna blir ännu kraftigare. Jag sliter och drar i Niclas kläder och han försöker lugna mig men det lyckas han inte med, jag ignorerar honom tydligen... minns inte ens att han försökte lugna mig, hehe. När barnmorskan försöker lugna mig går det bättre, henne lyssnade jag tydligen på...
Kl 01.20.
"Dr XX diskuterat med dr XX om avslut på förlossningen. VE (sugklocka) alt sectio (kejsarsnitt)." Ännu mer väntan på en annan läkare som måste ta beslut. Detta var helt fruktansvärt. Hade ingen kraft kvar, min kropp var helt slut så jag orkade inte skrika... En överläkare kommer in och när de sa att de skulle prova med sugklocka sa jag NEJ, ta ut ungen med snitt NU, jag orkar inte... Här minns jag att jag höll på att svimma av smärta och utmattning och att jag fick kväljningar hela tiden och höll på att spy (det var väl när huvudet kom ner vid nervus pudendus el spinae-taggarna då spykänslor kan uppstå). En uska försöker trycka i mig dextrosol men det vägrar jag ta så de sätter ett nytt dropp pga att jag är helt slut. Jag gråter, Niclas gråter och det är fruktansvärt jobbigt. Jag har jätteont även när jag inte har värkar, egentligen är det inte värkarna som gör ondast utan när han tränger ner i bäckenet, fy satan vilken smärta. Vrider mig i sängen... Nu är det mycket folk inne i förlossningssalen, 2-3 barnmorskor, 2 undersköterkor och 2 läkare. Jag fortsätter att andas lustgas men den tar inte längre, jag blev typ van med gasen efter att ha använt den i flera timmar så därför tog den inte...
Niclas får byta om till op-kläder. På operation står de redo att ta emot oss om inte sugklockan fungerar.
Jag ser att läkaren ger mig någon spruta i underlivet, vet inte vad det är men troligen bedövning. Innan de sätter klockan klipper de mig men det var inget de talade om för mig utan det har jag läst i journalen. Känner inget av det iallafall. Här har jag en bild framför mig när läkaren drar och enligt journalen går det ganska lätt, han kommer längre ner vilket jag också känner, det spänner som bara den. Väntan på nästa värk var sjukt jobbig, det kändes som en halvtimme fast det bara var någon minut...
När nästa värk kommer drar läkaren i sugklockan och plopp! kl 01.46 kommer han äntligen ut efter 23 timmars kämpande, med navelsträngen runt halsen som barnmorskan snabbt tar bort. 4740 gr och 53 cm ren kärlek. Jag får upp honom på bröstet, han känns tung och är varm, kladdig och blodig och börjar skrika på direkten. Niclas gråter av lycka men jag känner mig bara helt tom och kan tyvärr inte ta till mig honom, så trött och slut var jag men det berodde på att förlossningen var så dramatisk i sig. Det känns jättetråkigt att jag kände så, man vill ju att det ska vara det mest fantastiska ögonblicket i ens liv :(
Så var det dags för moderkakan att komma ut... men den satt fast. Fick krysta flera gånger och läkaren drog lite lätt i den men det gick inte. Så jag fick åka upp på operation ändå vilket kändes otroligt skönt för här fick jag en ny ryggbedövning som förlamade mig från midjan och nedåt så jag kände absolut ingenting när de tog ut moderkakan och sydde mig. Fick träffa några av Niclas kollegor också.. Kul att träffa dem när man är så ofräsch man bara kan bli, haha.. Nyförlöst och helt borta... Niclas stannade kvar med Vincent som fick ligga på Niclas bröst under tiden jag var borta.
Jag gick sönder ganska mycket, fick en ruptur grad 3 och jag sov under nästan hela operationen som varade i ca 2 timmar. Det var så skönt att inte känna någon smärta alls men samtidigt läskigt och obehagligt efteråt när jag inte kunde röra benen. Förlorade ca 1,2 liter blod totalt och kände när de flyttade mig tillbaka till sängen att jag höll på att svimma men det blev bättre med lite syrgas o dropp.
När jag kom tillbaka från operation kl 04,05 blev jag ashungrig och vi fick den efterlängtade fikabrickan med en flagga på :) Sedan sov jag några timmar och dagen därpå vid lunchtid fick vi åka till bb. Nya bb i Falun hade öppnat samma vecka och tiden där var jättebra. God mat och trevlig personal :) På söndagen åkte vi hem efter att jag fått två påsar blod då mitt hb var så lågt som 84.
Sjukhusmaten var faktiskt jättegod...
Hemfärd!
Förlossningen var som sagt en mardröm för mig då allt gick fel kändes det som, edan tog fel, långdraget förlopp pga stort barn, moderkakan som ej ville ut... Men jag är ändå glad att han kom ut med sugklockan då jag helst ville föda vaginalt. Barnmorskan som var med o förlöste sa att hon aldrig varit med om ett huvudomfång på 40 cm och att det var otroligt att han kom ner i bäckenet överhuvudtaget. Jag fick prata med både läkare och barnmorska och gå igenom allt och som jag känner nu är jag osäker på om jag kommer våga föda igen. Just nu känns det ok iallafall men det kanske känns annorlunda sen när man står inför det igen.
Igår blev Vincent 5 veckor och vi älskar dig så mycket. Det är underbart att vara mamma :)
