Många börjar fundera allt mer på förlossningen. Det är vanligt att man är orolig för att något ska hända. Du kan vara orolig för att du har mått ”för bra” och tänka att ”det får inte vara så här lätt”. Eller så tänker du motsatsen, ”allt har varit så jobbigt, det kanske inte är meningen att jag ska få vara glad”. Det är vanligt och helt normalt. Även som partner kan man ha många funderingar. Det är svårt att förbereda sig på att vara ett bra stöd när man inte vet vad som väntar. En del blivande pappor eller partners kan uppleva tanken på förlossningen som skrämmande.
Barnet: Barnet är väl medveten om förvärkarna, men det tycks inte vara obehagligt på något sätt. Huden har antagit en mer rosa ton genom inlagring av underhudsfett. Vid denna tidpunkt kan barnet utan vidare överleva utanför livmodern. Nu reagerar barnet olika på mammas, pappas/partners samt främmande personers röster.
Egna tankar: Känner ibland att magen blir stenhård men sammandragningarna gör inte ont alls. Börjar tänka mer och mer på förlossningen som närmar sig, men jag känner mig lugn ändå. Än så länge ;)
Igår i v 32+6 var vi hos barnmorskan och allt såg bra ut. Bebisen ligger fortfarande med huvudet nedåt men har ännu mycket plats för att vända sig. Hoppas han bestämmer sig för att ligga kvar :) Fick känna på bebisens huvud med mina händer, coolt! Fick även med oss en "Födelseplan" som vi ska fylla i inför förlossningen. Tankar, förväntningar osv.
Blodtryck: 105/50
Glukos: 6,7
HB: 116
SF-mått: 33 (jämfört med 31 för två veckor sen. Lillen växer så det knakar!)
Bebisens hjärtljud: 135 slag/min
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar